Head kehad platsil23. juuli 2014 06

Head kehad platsil

23. juuli 2014 06:00



Kairi Prints

Kairi Prints

Eesti Ekspress

Head kehad platsil
Tegelevad keha mäluga: Radoslav Piovarči (vasakul) ja Viktor Idman

Foto: Jonatan Sundström

Parimad lao- ja kontoritooted nüüd ka Internetis!

Etendus “Et keha mäletaks“ on nii hea, et sellele tasub kasvõi välismaale järele sõita, kirjutab Kairi Prints.

Soome lavastaja Maria Lundströmi ja väga põneva Tšehhi koreograafi Lenka Vagnerová "Et keha mäletaks" on rahvusvaheline ühislavastus, kus osaleb ainult üks eesti näitleja, sel aastal lavakunstikooli lõpetanud Helena Pruuli, kellest Areen ka paar aastat tagasi tulevikutähtede erinumbrisse loo tegi. See oli küll asja eest! Selle lavastuse trupp on üldse võimas ja töötab ühtlaselt. Selliste rahvusvaheliste projektidega kipub teinekord sedasi minema, et mõni näitleja/tantsija passib teise värava all ja jääb mängust välja või suluseisu. Kohe pärast "Et keha mäletaks" vaatamist läksin Saksamaale teatrireisile ja kui seal sarnastes projektides mitut sellist seisu nägin, mäletas keha uhkusega lavastust "Et keha mäletaks".

Keha mälu on üks imelikumaid ja imelisemaid asju. Näiteks unes võid tunda (või noh, näha, et tunned ... vist) valu, mille oled omateada juba ammu unustanud; unes võid õnnepilves sõuda, palavikus hõõguda või südantlõhestavalt nutta ning siis ärgata ja tunda, et see oli just see, päris. "Et keha mäletaks" läheneb teemale vanaduse kaudu. Hooldekodu asukad istuvad vagusi, kuid mälestused nende elust ei jää sugugi vagusi. Kohe esimene retk tagasi on hästi ilus ja lihtne - vanapaar paneb raadio mängima, kust tuleb vana svingilugu, algul tantsivad kaks küürus ja oigavat vanurit, aga järk-järgult muutuvad nad aina nooremaks ja tervemaks. Kõik on neis alles. Keha mäletab kõike, mis sest, et hakkama saab ta enamiku asjadega veel ainult unes või unistustes. Kuigi, lisaks sellele, et see on väga ilus, on see ka väga valus. Rõõmsameelsus kõrges eas on fantastiline nähtus, aga mis hinda selle eest maksma peab, ei tundu küll kuigi õiglane. Aga ega inimese elu ei saadagi õiglus, elu on teatavasti üks üsna ebaaus olemise viis.

Liigu edasi, sisu jätkub peale reklaami

Ülesehituselt ei ole see lavastus midagi ebatavalist. Hooldekodu raamib mälestusi: elu olulisi sündmusi, läbielamisi, õnnehetki ja õnnetusi - kõik on tallel neis vaevatud kehades, mis sirutavad väriseva käe, et juua veel üks tassike teed, sest see tassike võibki jääda viimaseks. Aga nende inimeste lugude vorm, kogu retke dramaturgiline ülesehitus on lummav, kohati etteaimatav, siis jälle jahmatav. On sõna - eesti keeles, soome keeles, inglise keeles, slovaki keeles; on tants - kõige aplamas füüsilises keeletuses; on kontrast - nõtrus ja jõud keelt pidi puntras. Noored mehed teevad imeasju, loobivad üksteist ja iseennast sinna-tänna ja tekitavad kohati efekti, et avastad, et oled veidi aega unustanud hingata. On aru saada, et koreograafia on suuresti improvisatsioonist välja kasvanud, ja on tunda, et need kehad ei ole siin laval niisama.

On võimsaid soolosid: Taani näitleja, ülimalt atleetliku kehaehitusega Tilde Knudsen esitab n-ö hullutantsu, mis küll vist kõiki publikus istuvaid kehasid külmajudinatega kostitab. Slovakk Radoslav Piovarči soolo on see koht, kus pisaranäärmed hakkavad kahtlaselt kipitama. Ratastoolis vana mees elab taas läbi seda, kuidas algas sõda: ta oli alles väike poiss, kuid tahtis isaga koos rindele minna, aga isa ütles, et poja kohus on hoolitseda ema eest. Aga majja tungisid sõdurid ja ema ... jah, seda juttu pole vaja jätkata.

Nagu ma ennegi ütlesin, lood on oma sisult lihtsad, isegi tavalised, aga just see elulisus niivõrd intensiivses kompositsioonilises tervikus on see, mis mõjub. Etenduses hargneb pidevalt ka sümboolne lõngakera, nii et sellega saab kõik lood veel omakorda võrgu sisse heegeldada ja selle ümber hooldekodu asukate tõmmata. Mitte üks liigutus pole niisama, kõik on mõtestatud. Kui nädal varem samas teatris Anne Türnpu lavastust "Lenni ja Kizoo" vaadates surin ma tund aega just selle tõttu, et kõik oleks justkui miski, aga mis küll ja miks küll nii, siis Maria Lundströmi lavastus oli tund aega elu oma kõige haaravamas mõttes.

"Et keha mäletaks" tuuritab nüüd mööda maailma. Soovitan võimalusel see etendus kinni püüda ja nagu jalgpalli väravavaht sellele kogu kehaga peale viskuda ja sellest kinni hoida. Sest iga pall juba nii ilusalt ei lenda.

Rahvusvaheline ühislavastus "Et keha mäletaks"

Idee autor ja lavastaja Maria Lundström (Soome). Koreograaf Lenka Vagnerová (Tšehhi). Dramaturg Christoffer Mellgren (Soome). Muusika Robert Kock (Soome). Visuaalne disain Viviana Rella (Itaalia). Kostüümid Tyra Therman (Soome). Valguskujundus Andrea Violato (Itaalia). Osades Helena Pruuli (Teater NO99), Maria Ahlroth (Soome), Viktor Idman (Soome), Tilde Knudsen (Taani), Radoslav Piovarči (Sloveenia), Oskar Pöysti (Soome), Jessica Raita (Soome).

Eesti esietendus 16. juunil Teatris NO99.

Resultat (svenska) 1:

Organ av torget med bra

23. Juli 2014 06:00




, Prince

, Prince av Kairi Kairi




bra estniska som en fyrkant, organ som deltar i kroppens minne
: Radoslav Piovarči (vänster) och Viktor banden på brand (FOF)




Foto: Sundström Jonathan Best lager och kontoritooted nu även på Internet!

visar "att kroppen kommer ihåg" är så bra att det är värt enheten, även efter reser utomlands, skriver prins Kairi.

Finland, regisserad av Maria Lundströmi och mycket spännande tjeckiska koreografen Lenka Vagnerová "till kroppen för att komma ihåg" är en internationell ühislavastus, som deltar i endast en av de estniska skådespelaren, årets theatre school graduate, Helena Pruuli, en av dem är också arena för ett par år sedan, tulevikutähtede erinumbrisse historien gjorde. Det var rätt för dig! Inköp i truppen är på alla de kraftfulla och arbetar i jämnt. Sådana internationella projekt tenderar att gå sådär ibland, att några av skådespelare/dansare under den andra porten han pinnar och stannar det eller en penna till mig. Omedelbart efter det att, "kroppen" minns Tyskland av teatrireisile gick till åsikter och flera liknande projekt som detta när det finns status i kroppen av sågen, minns med stolthet produktioner "att kroppen minns." i kroppen av den

minne är en av främlingen och de fantastiska sakerna. Till exempel en dröm kan känna (eller, ja, se, att du vet..., jag tror) för smärta, vilket jag tyckte var glömt för länge sedan; i mina drömmar du kan paddla ut õnnepilves, hõõguda eller ropa hennes ögon i feber, och sedan vakna upp och känna att det var bara en ganska. "Att kroppen var" närmar sig ämnet genom ålderdom. Vårdhem invånare sitter fortfarande, men minnen av livet återstår inte alls fortfarande. Just nu, den första resa tillbaka, ja, en vacker och lätt-den gamla par gör radioprogram, där du behöver vara i början av den gamla svingilugu, dans, de två oigavat och en böjd äldre person, men gradvis blir allt yngre och friskare. Alla dessa är kvar. Kroppen minns allt, som, på grund av att han kan hantera de flesta av de saker som fortfarande bara drömmer. Även om, att det är dessutom en mycket vacker, Det är också mycket smärtsam. Glädje i en avancerad ålder är ett fantastiskt fenomen, men vad är priset att betala för det, måste, verkar inte rätt men till mässan. Men livet för individen, eller inte får rättvisa, livet är kända för att vara en av de ganska oärligt sätt för att flytta,

. innehåll fortsätter efter ad

detta är inte byggd som iscensättningen av något utöver vanligt. Sjukhemmet ramar minnen: livet av viktiga händelser, gick igenom, Himmelska ögonblick eller lyckliga tider är olyckor-alla dessa är lammet, de besatt organ, som, i att nå för hand av anledning att dricka en kopp te, eftersom det bara kan vara den sista koppen te. Men dessa människors berättelser i formuläret, hela strukturen av en dramatisk laddning resan förtrollande, ibland förutsägbara, sedan igen en doozy. Är det ord-det estniska språket, finska, engelska, slovakiska språket; är en dans-den mest aplamas fysiska keeletuses; är kontrasten mellan språket och kraften som var tänkt att hjälpa upprätthålla-fackverket. De unga männen göra imeasju, kasta varandra och oss fram och tillbaka, och ibland orsaken till effekten, för att upptäcka att du har glömt bort lite tid att andas. Är att förstå att koreografin är till stor del vuxit fram ur improvisatsioonist, och det är känt att dessa organ inte är bara på scenen här i den

.Är en kraftfull uppsättning solon: Danmark skådespelerskan, paramount dess atletisk konformation, ö skall förelägga den n-Tilde hullutantsu Knudsen, som, även om jag antar att alla kroppar i publiken ålder külmajudinatega serverar. Slovakiska Radoslav Piovarči solo, detta är den plats där tår trummorna börjar pirra konstigt. En gammal man i en rullstol, lever igen genom det, hur kriget började, var han bara en liten pojke, han ville gå med min pappa på framsidan, men fadern sade av sonen av domstolen är att ta hand om mamma. Men soldaterna invaderade huset och mamma... Ja, denna historia inte behöver fortsätta, som jag sade förut,

., berättelser har sitt eget innehåll i enkel, även vanliga, men bara denna elulisus så långt kompositsioonilises intensiv i hela processen, detta är vad som fungerar. Showen är också ständigt utgår en symbolisk boll av garn, så att det kan vara alla berättelser ännu att förvandla nätverket kring TALLRIKSUNDERLÄGG till ett vårdhem och dess invånare i dragningen. Inte ett drag är inte bara på kul, allt är meningsfullt. Om veckan innan vid samma tid i teateruppsättningar av Anne Türnpu "Lenni och Kizoo" titta på surin jag en timme bara på grund av detta, att alla vill ha något, men vad är rätt och varför gjorde det, då i iscensättningen av Maria Lundströmi var timme för livet av din

mest haaravamas känsla. "som kroppen kommer ihåg" en ändå nu, tillsammans med världen. Om möjligt, rekommenderar jag denna show till fånga en fotbollsmålvakt och, som hela kroppen utom kasta och håller på till den. Eftersom varje boll är redan så vacker inte flyga.

internationella ühislavastus "som kroppen kommer ihåg" idén om den

, författaren och regissören Maria Lundström (Finland). Koreografen Lenka Vagnerová (Tjeckien). Den dramatiker Christoffer Mellgren (Finland). Musik av Robert Kock (Finland). Visuella utformningen av Viviana Rella (Italien). Kostymer Tyra Therman (Finland). Ljus Design Andrea Violato (Italien). Stjärnmärka Helena Pruuli (Theatre NO99), Maria Ahlroth (Finland) till Frets On Fire (Fof), Viktor (Finland), Tilde Knudsen (Danmark), Radoslav Piovarči (Slovenien), Oskar Pöysti (Finland), Jessica Raita (Finland) för premiären av estniska

. 16. Juni, teater NO99.